Hon joggar!

Åtta kilometer, varav säkert minst en på livsfarliga spänger. Gällde att hålla tungan i rätt mun så att säga... Jag fick med mig en kollega till naturreservatet som ligger bara en kort biltur bort. (I vanliga fall tycker jag det är lite knäppt att ta bilen för att springa, men ibland behöver en motivation och omväxling). Fantastiskt höstväder, färgerna i naturen likaså.

Vi höll oftast ett bra prattempo, så särskilt fort gick det inte, men det var väldigt skönt att känna att jag faktiskt orkar hålla igång så pass långt ändå. Har ju knappt sprungit något alls det senaste året. Men nu pepp på löpning igen, hösten är ju skönast att kubba i. Och så länge jag håller mig till mjukt underlag och lustspringning så ska det nog gå bra med både kropp och knopp.