Fy farao...

... vad jobbigt det är att springa när en inte gör det så ofta nuförtiden. Och när det är varmt. Och när den kilometerlånga terrängbanan vi har mätt upp här i stugan har en never ending uppförsbacke. Och när det kändes som om det knappt fanns nåt syre på hygget i det gassande solskenet. Och en inte orkar lyfta fötterna ordentligt i det halvhöga gräset som pappa ändå har slagit ner.

Så med de förutsättningarna är jag väldigt nöjd med mig själv. Jag genomförde nämligen mitt uppsatta mål på fem varv. Det gick inte snabbt, det var inte snyggt och det hade varit väldigt enkelt att ge upp efter tre, men jag fortsatte. Och även om varje varv tog längre och längre tid så vet jag ju att de där sista varven är de som räknas, de som gör skillnad när det kommer till träningseffekt.

Kändes också viktigt att dagens pass blev av, nu vill jag ju hitta lite rutin i träningen igen och löpning är en ypperlig träningsform. En behöver inte vara ett snille för att förstå att springa kan en göra överallt, alltså inga ursäkter. Om jag slänger in en del styrka och en del äventyr i blandningen så borde det bli en härlig mix för resten av sommaren!