How we roll

Det saknas ett par cyklar i stallet. En kollega var tvungen att vabba, och en mountainbike var redan ute på äventyr. Och den fräsiga lila Peugeoten är en pendlarcykel, kollegans Bianchi fick en ledig dag. Jag jobbar på en arbetsplats där många tycker att rörelse är viktigt, och då får man ta att halva arbetsrummet tas upp av cyklar. För ingen vill ha sina juveler utomhus... Slöjdläraren funderar på om han ska be eleverna snickra till ett cykelställ. Ingen dum idé säger jag.

Det ska visst också bli en satsning mot ett fjällopp nästa sommar, så nu pratas det mest bara cyklar och pulsklockor i fikarummet. Jag gissar att det är en sorts smygande medelålderskris bland mina manliga kollegor, men jag är all for att ha ett gemensamt mål (och dras nästan med i det hela, kanske måste pimpa min egen mountainbike i sommar. Och köpa pulsklocka).

Det övriga stöket runtom i arbetsrummet symboliserar rätt väl den period som vi är inne i just nu. Högarna av nationella prov som ska rättas växer, niorna blir svårare och svårare att motivera, och det känns som om vi mest bara springer om varandra på väg till eller från ett klassrum. Och att vi var nästan fullt manskap i arbetsrummet klockan halv sex en fredag.

Viktigt då att ge sin kollega en extra klapp på axeln. Och tacka dem med någon fin grekisk souvenir om sisådär en vecka när jag kommer tillbaka från min träningsresa. För att de täcker upp en hel del. Sjukt ologiskt och opraktiskt att som lärare dra i väg i mitten av maj, men det känns också som en oerhört välbehövlig paus.

Så snart huvudet i sanden en vecka. Både bildligt och bokstavligt.