25. Sporter jag utövat

Förutom barndomens alla springtävlingar och kommunskidor på längdskidor, samt en typ obligatorisk termin fotboll med alla andra i samma ålder när jag var sisådär sex-sju år (stod mest still långt fram på plan och hoppades bollen skulle komma till mig så jag fick putta in den i mål) och min senaste motionssport i form av orientering (som jag för övrigt inte har sprungit någon i år) så skulle jag väl vilja påstå att det är tre sporter jag har ägnat mig åt lite mer. Lite intensivare. Lite längre. Lite mer seriöst.

Jag har tävlat i gång. På grund av (eller tack vare snarare) en far som varit landslagsgångare och tränare för ortens gångare. Han och några andra lika landslagiga fina människor lade ner tid och energi på många barn och ungdomar. Jag fick goda vänner och förebilder i alla åldrar genom sporten. Gång var rätt stort ett tag i Jämtland, och vi var ute på tävlingar och läger mest hela somrarna vill jag minnas. Fram till tolv-tretton års ålder var jag en av de bättre i min åldersklass, sedan blev det nog egentligen för lite träning, även om jag vill skylla på att alla andra fick så mycket längre ben än mig...

Jag har haft häst. På grund av (eller tack vare snarare) en mor som drev ridskola när jag och min syster var små. Så hästar fanns tidigt i mitt liv, och jag och min syster hade flera år senare en varsin häst som vi tog hand om och var fodervärdar åt. Hur många timmar hade man under ett dygn när man var liten?! För otaliga timmar är de vi lade ner på att mocka, rida, rykta, städa, och sist och inte minst transportera oss med apostlahästarna till stallet. Ett par kilometers uppförsbacke hemifrån och till stallet nästan varje dag. De gånger vi fick skjuts var lätträknade och kändes som värsta lyxen.

(Oj, här kommer ett långt sidåsopår: Det är nämligen något jag är tacksam för idag, att vi fick ta oss dit och hem själva, när jag ser de curlade barnen på mitt jobb som får skjuts fram till skoldörren. Föräldrarna stannar inte ens på parkeringen utan kör verkligen hela vägen fram. Dessutom undrar kidsen ofta om de om verkligen måste gå de där femhundra metrarna till arenan. Eller till badet. Jag har på riktigt varit med om elever som ringer efter skjuts mitt på dagen! Och någon familjemedlem dyker verkligen upp! Snälla föräldrar, sluta köra gratistaxi åt era barn!) Ehh, ja, tillbaka till stallet och hästarna då.

I stallet lärde jag mig mycket om att ta ansvar. Och att bli modig och stark. Och att inte gnälla så mycket. Och om kärlek och respekt mellan djuren och människan. Men jag förstörde nog också mina fötter de där kalla vinterritterna och fryser om fossingarna så fort någon säger frost. Min syster har fortfarande kvar den där kärleken till hästarna. Hon har ett helt gäng av dem på Island, som hon saknar väldigt mycket nu när hon är hemmavids igen. Själv har jag nog tappat de flesta av de ryttarskills jag hade, men visst vore det roligt att åka häst igen. Kanske får bli ett sommarprojekt...

Till sist är det ju gymnastiken. På grund av (eller tack vare snarare) min syster som började med gymnastik i föreningen i byn, medan jag höll på med cirkus och akrobatik inne i stan. Men eftersom syster och skolkamrater körde gympa var det ju lika bra att jag också började. Och sen var jag fast! Gymnastiken är den sport jag helt klart har lagt ner flest timmar på. Träningar fem dagar i veckan när det var som intensivast. På tre-fem timmar per gång. Utvecklingen från kullerbyttorna på renhårsmattan när jag började som tolvåring till SM med Tyresögymnastiken som 24-åring. Till tant-comeback som trettioåring. Jag kan fortfarande volta och stå på händer, trots aktningsvärd ålder. Jag tänker fortsätta stå på händer vid en ännu mer aktningsvärd ålder. Jag skulle kunna skriva en himla massa mer om gymnastik, men tror jag har skrivit det mesta redan. Vill du läsa mer om mitt gymnastiserande så finns det en hel kategori som heter gymnastik, så det är bara in och botanisera där isåfall.

Nån som har sportat lika som mig? Tell me!