Sommarben

Nä, MTB är inget för de som vill ha vackra, släta, jämnt brunbrända sommarben..

Jag stannade aldrig och tog kort där arrangörerna hade satt upp skyltar med Vacker vy. Tänkte att jag ju faktiskt är från häromkring och kan ta kort vid annat tillfälle... Så någon egen bild från loppet har jag inte, och på de andra bilderna från helgen är det mest mina kollegor som skymtar, och de kanske inte vill vara med i den här bloggen. Så istället bjuder jag på en bild på mina trötta, och blåa ben i soffan. Väl hemma igen efter en riktigt rolig (men jobbig) helg. Och nu får jag också göra en race report!

Jag tog mig alltså igenom Fjällturens 58 km-klass! Det var stundtals riktigt lerigt, eftersom det regnat en hel del de senaste dagarna, men som tur var slapp vi regnet under själva tävlingen. Tack för det. Ungefär 300 startande i motionsklassen på den här sträckan. (Sammanlagt ca 1000 startande i år)! Jag visste att jag skulle vara ganska långt bak i resultatlistan, så ut från start och de första kilometrarna på asfalt tog jag det lugnt och ville bara värma upp benen. När vi sedan svängde in på ett ellusspår blev det genast lite blötare, och svårare att hålla sitt eget tempo. Men utöver en tjong med högra knät på cykeln (blåmärket blir bara större och större) så gick det bra och vi började trampa upp mot fjällmiljö.

Vet ni vad som händer med ett fjäll när det har regnat? Myrarna blir blötare än de är i vanliga fall, och jag som ju inte var bland de främsta hade bara lera eller lera att välja på ibland. Så på ett ställe var alla som cyklade runtomkring tvungna att leda cykeln i sisådär 400 meter innan det gick att någorlunda trampa igen. Men det var lika för alla, och definitivt en del av charmen i ett sånt här lopp. Hade jag velat haft en söndagstur hade jag valt en grusväg i Uppsala typ.

Sedan gick det upp och ner, blandat på fina stigar, grusvägar, spår och annat jag inte kom ihåg. Jag kände mig bra och teknisk på en del partier där det gick att cykla på och hålla lite fart. Kände mig inte särskilt rädd för stenar eller annat utan cykeln svarade fint. Två timmar, och halvvägs in i loppet kommer vi till Bruksvallarna, där det gäller att ladda upp inför den längsta klättringen upp till Mittåkläppen. Min kollega som har kört förut hade sagt att det i Bruksvallarna skulle man vara pigg i benen och se till att fylla på med energi. Så jag gjorde som han sa och åt både banan och saltgurka. Hann bli intervjuad av speakern med innan jag trampade vidare.

Visste ju inte vad som väntade, hade bara hört att nu skulle det bli jobbigt. Men det fina i kråksången var att vid det här läget så hade jag hamnat bland de lite större männen... Och är man lite större och tyngre så blir det jobbigt uppför. Vilket innebar att jag bara pinnade på och tog en massa placeringar (många körde förbi mig igen när det blev nedför, men rent psykologiskt var det toppen)! Dessutom hade jag fått för mig att det skulle vara lite stökigt underlag med, men det var ju banans finaste grusväg. Självklart trött när jag kom upp, men ändå riktigt bra med energi.

Efter den där rejäla stigningen kom vi in i banans finaste parti (i mitt tycke), och jag flöt bra över både stigar, spänger och en och annan lervälling. Orkade också ikapp och förbi några. (De tog mig återigen i nedförskörningarna, men vad tusan, det är ju coolare att vara stark uppför). Efter den biten och en grusväg till så blev det lite tyngre, för efter sisådär tre timmar och en kvart fick jag min första och kanske enda dipp när jag bara tyckte det var stökigt, jobbigt och lite tråkigt. Jag försökte få i mig energi, sportdryck och vatten hade jag varit ganska duktig på att dricka under hela loppet, men nu klämde jag dessutom en gel och borrade ner huvudet lite extra. Det fick helt enkelt vara tungt ett litet tag.

Kom tillbaka när det blev lite mer lättcyklat igen, och när det var 8 km kvar så kom den sista vätskestationen, och för övrigt det enda stället det faktiskt stod hur många kilometrar det var kvar. kan inte bestämma mig för om jag tycker det var bra eller dåligt, ifall jag hade velat veta tidigare hur långt jag hade cyklat.. Där stannade jag för sista gången, träffade på en kollega med kramp, så han fick en magnesiumtablett jag hade fått av en annan kollega och sen cyklade jag vidare. Två kilometer uppför och sedan resten antingen sten eller lera brant nedför innan jag kom fram till rullskidbanan och den sista lilla backen innan mål!

4.19 blev tiden och mitt enda mål var ju att ta mig runt, så jag har bestämt mig för att jag var nöjd med att komma under 4.30. Alla andra i mitt gäng kom också runt, allt mellan 3.30-4.21, cyklar och kroppar höll och jag fick dessutom chans att prata med en av mina idoler eftersom jag blev intervjuad av Anders Blomqvist efter målgång!

Jacuzzin och bubblet satt fint efteråt. Hamburgarna på After Bike vid prisutdelningen var väl sisådär, men extramiddagen vi kokade ihop vid tio på kvällen nog den godaste pastan med ost och ketchup jag någonsin ätit. Idag vaknade jag för trött för att kliva upp, men för hungrig för att ligga kvar, så till slut blev det bara att göra någonting åt det. Frukost, ihopplock och avfärd hem igen och efter att alla cyklar kommit av taket, folk blivit skjutsade hem, pyttipanna inskyfflad så så landade jag till sist i min egen soffa.

Kroppen har tills nu känts ganska okej, förutom blåmärket på knät som gjorde ont en bra del av loppet och även nu efteråt. Och nu börjar visst låren förstå vad de har pysslat med i helgen och börjar protestera å det kraftigaste. Tror jag stannar kvar här i soffan ett tag innan jag packar upp min leriga väska...