Bron

Jag har kommit på ett litet mål med min löpning i sommar! Att kliva ut ur den berömda bekvämlighetszonen. Det betyder alltså inte att jag måste springa oftare eller längre, bara att de rundor jag springer ska vara lite jobbigare. Är ju en lunklöpare av stora mått annars, som visst håller samma tempo vare sig det är fem kilometer eller en halvmara. Och med det som utgångspunkt tänker jag mig att det måste bli lite mer obekvämt på de kortare sträckorna.

Idag blev det därför (eller det är väl så att det här målet kom jag på efter dagens runda) en jobbigare femkilometare. Liftade hem till en kollega och utgick därifrån. Alltid lättare att springa hem när man liksom inte har ett val. Valde också idag att regga löpningen för att se sträckan och tiden. Passade ju bra så här i efterhand när jag nu ska bli lite obekväm.

Det kändes rätt okej till att börja med så jag pinnande på. Sedan kom bron. Femtonhundra meter. Hälften uppför, hälften nedför. Jag bestämde mig då för att försöka hålla tempot uppför, och att det sedan var okej att sänka tempot nedför. Strategin funkade, och jag höll fortsatt rätt bra fart efter den lugnare nedförsbiten av bron. Men med en kilometer kvar kom en liten dipp till, och den sista biten blev JOBBIG! Som det ska vara alltså. Om man vill bli bättre. No more lunka alltså.

Ett litet tillägg förresten: Jag tycker egentligen inte det är intressant att blanda in tider till höger och vänster i min blogg, eftersom vi alla har olika förutsättningar och målsättningar. Ett riktigt högt löptempo för mig kan ju vara någon annans lunkatempo, vilket jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg, vi träningsbloggare. Jag blir inspirerad av andras äventyr och känslan av löpningen när jag läser en blogg. Visst, när någon har nått sin drömgräns på en mara eller någon annan runda så gläds jag såklart med dem. Men jämför, det gör jag inte med någon annan än mig själv.

Jag sprang fort idag. Fort för mig är visst just nu 25.13 på 5 km.