Självbedrägeri

Det är rätt smart att säga till sig själv, vid första löpturen efter en evinnerlig förkylning, att man bara behöver ta den korta, lätta rundan och springa väldigt kontrollerat. Och så kan man istället lura sig själv lite och ta två små omvägar när det faktiskt kändes okej i både ben och lungor. Och då sprang jag helt plötsligt 2 km längre än jag hade planerat. Utan att det blev en grej av det liksom. Och så kände jag mig lite extra nöjd när jag stannade vid min vanliga brygga för att stretcha lite (ytterst lite, nästan så jag borde skämmas).

Iallfall. Heja kroppen, fortsätt jobba med mig nu!