Stig Vig
Det där med att alla gymnaster är lika böjliga som en sån där stålfjäder man hade (eller om det var grannbarnen som ägde en och jag var fruktansvärt avis på) och som kunde gå själv nedför trappor är en myt. Visst jag kanske var lite vigare än en Svensson, men jag körde mer på explosivitet och jäklar anamma än gummitarzan under min gymnastikkarriär.
För att bli vig krävs dedikation. Och en hög smärttröskel (inte ont så att man är på väg att gå av, men att man orkar härda ut längre än vad som känns bekvämt). Jag är rätt lång i baksida lår, men har världens kortaste vader och dålig flexion i fötterna. Jag jobbar på att öppna upp höften, både böjarna och öppnarna. Sen är jag väldigt stel i ländryggen. Är man ankstjärtad så är man... Har ni några korta och långa kroppsdelar (om ni förstår vad jag menar)?
Jag sörjer min rörlighet i axlarna som nästan helt har försvunnit efter att min vänstra axel började att krångla och inte alls vill göra de saker jag vill att den ska göra. Det har ju också lett till att skulderbladet och nacken bråkar ibland. Inte alls så att jag kan säga att det hindrar mig i vardagen, men hade jag inte haft ett så pass rörligt jobb som jag har, hade jag nog haft mer besvär. Idag har jag till exempel suttit ganska länge framför en datorskärm, och det känns.
Tur att jag fick töja ut en del på min BodyBalance i kväll iallafall. Efter en stepklass som definitivt inte länger mina vadmuskler... Både stepen och efterföljande balance gick bra, trots att det blev instruktioner helt utan headset, höga och ljudliga sprak är ingenting man vill lyssna på under en Bodybalance-klass. På min önskelista till gruppträningssalen står ett välfungerande headset på första plats, tätt följt av diskokula och färgade spotlights. Tackåbock.
0 kommentarer: